Cyrill Ibrahim är en man som lagt sitt liv i den klassiska musikens händer. En ödmjuk person som använder sitt piano för att uttrycka sig. Som skapar konst utifrån svarta prickar på ett vitt papper.

"Det har aldrig varit en fråga om. Jag har alltid vetat att jag vill bli konsertpianist."

Cyrill var sex år när han hittade sitt kall, och allt började med pianot. Bara tanken på att med hjälp av instrumentet uttrycka så mycket känslor, på så många sätt, fascinerade honom.

"Jag tvivlade aldrig på att det var pianot jag skulle använda. Den klassiska musikens förmåga att skapa stor variation av olika känslor och uttrycka saker vi känner, var det som lockade mig. Där känslor ständigt tolkas av kompositörer och översätts till deras musik.”, säger Cyrill.

Men hans väg in i musiken har inte varit spikrak. Han kommer från en miljö utan stark koppling till klassisk musik, och även om han haft familjens stöd har resan varit ensam. Ett ständigt sökande efter rätt människor för vägledning.

"Du kan ha ett piano, men du behöver också din kropp och ditt sinne, som är redskapen du använder för att uttrycka de känslor du känner. För att bli framgångsrik behöver alla dessa saker funka i synergi.”, säger Cyrill och fortsätter:

”Det tar tid, men det krävs också rätt förutsättningar – ett stödjande nätverk och ekonomiska medel, saker som varit knappa för mig. Det är därför det tagit lite längre tid. Nu i efterhand inser jag dock att även om det har tagit längre tid har min brist på perfekta förutsättningar hjälpt mig att bli den pianist jag är idag. Det har sett till att jag inte flyr från det faktiska uttrycket. För det är vad det är, ett uttryck."

Även om resan först var ensam, fortsatte Cyrill att leta efter vägledning. Till skillnad från många andra, gav han inte upp sin barndomsdröm och tog under studietiden en Master of Performance-examen vid Royal College of Music i London.

"Det är en lång resa för mig som artist att komma till en punkt där jag är helt fri från tekniska problem och mentala problem. Men det är syftet. Resan."

Han har arbetat med kända artister som Maria João Pires, Steven Osborne och Rustem Hayroudinoff. Hans framträdanden har avnjutits på stora arenor som Concertgebouw i Amsterdam, St John’s Smith Square i London och Philharmonie i Berlin.

"Jag tror att kraften i klassisk musik är att ge människor en annan annan uppfattning av tid och rum. När publikens koncentration finns där kan du göra nästan vad du vill – det känns, som en slags spänning. Det är fantastiskt. Det händer inte alltid, men när det väl händer är det bara otroligt. Det är kraften i klassisk musik."

Att lära sig ett nytt stycke är en lång och komplicerad process. Det handlar inte bara om att memorera de faktiska noterna. Man måste känna musiken. Vad vill kompositören säga? Vad ska förmedlas till publiken? Under sina år som pianist har Cyrill utvecklat en särskild process för lärande.

"Att lära sig ett stycke är en extraordinär process. Det tar tid. Man börjar med noterna, teknisk frasering och musikalisk frasering, men när du lärt dig det har du egentligen bara ett tomt blad. Sedan måste du faktiskt memorera och lära dig stycket, vilket är ett helt annan sak. Det måste memoreras på så många olika nivåer. Inte bara fysiskt utan mentalt, att i varje sekund veta precis vad som ska ske. Det är en sorts resa som du behöver lära dig. Sedan, efter allt lärande, måste du släppa det. Låt det sjunka in under en tid. När det händer är det ett slags magiskt ögonblick då stycket bara existerar. Och du är fri.”

Men för Cyrill handlar det inte bara om hans musik. Han brinner för att ge andra den språngbräda han själv saknade.

"Vi måste hitta ett sätt att föra musiken till publiken istället för publiken till oss. Kompositörerna behöver ingen introduktion; alla känner till dem: Bach, Mozart, Chopin. Dem är genier. De är mästare. Vårt jobb som tolkar deras musik är att kanalisera den vidare till publiken. Jag vill hjälpa unga människor och andra som inte lyssnar på klassisk musik, att upptäcka den. Därmed bygger vi en publik för musiken och oss själva. Men vi ser också till att arvet, vårt arv, består.”